Många hade kanske dömt ut en kåk där väggen omvandlats till mull. Men har man en gedigen timmerstuga så går det ofta att rädda och bevara. I fallet med vårt ödehus i Värmland hade den lilla stugan stått obebodd i mer eller mindre 15 år, och dessförinnan varit sparsamt använd. Huset, som ursprungligen är byggt ca år 1900, har sedan 50-talet varit inklätt i s.k. fattigmanspanel, dvs målad masonit med lockläkt utanpå. Men fukt har med åren trängt in och fått söderfasaden att mest likna en kompost. Då var vi extra tacksamma över hantverkare som inte sa ’Riv skiten’, utan skrattade lite och sa: ”Gör du bara ett snitt där och ett snitt där och lägger in nytt timmer. Mer arbete än konst.” Nu är det nog ändå lite konst att renovera ett äldre hus, men först måste man vilja!

Här ska bli en äkta värmländsk pärla i falurött, med återbrukat enkupigt tegel på taket. Här skall drickas kokkaffe i späda porslinskoppar bland de doftande syrénerna. Här skall man sitta på trappen och se skymningen och dimman lägga sig över nejden.